Stella is back!!!

Igår lunchade jag (som jag ofta gör) med mina svärföräldrar. De kommer från en annan tid. Vi får primo, secondo, frukt, ibland dessert, och vin. Innan jul var det ibland också panettone (klassiska milanesiska julfikat) och dessertvin. Jag och svärfar konverserar om viktiga saker som krig, språk och gastronomi. Ofta svänger vi oss med tyska och fnissar när övriga sällskapet, som är obildade och endast, utöver italienskan, talar klassiska grekiska och latin, inte förstår oss. Svärmor klagar över att den nya hemhjälpen inte bäddar sängen som hon tycker den ska bäddas och dammar med fel sorts material. Deras hem är inrett i brunt och gult och har tunga tunga trämöbler från barndomshemmen. Svärmor älskar mig. Hon brukar säga; jag är så glad att du finns, till mig. Jag fick en rosa kashmirsjal av henne i julklapp. Den är fin.

Vi har ingen regering och alla är upprörda. När regeringen föll var jag på middag med ett sådant där hemligt sällskap som vill styra världen; ni vet, frimurare, rotary, lions, osv. Det var inte så hemligt den kvällen förstås, det var fler "gäster" än jag där. I vilket fall så applåderades och skålades regeringens fall. Flera av middagsdeltagarna föredrog säkert Berlusconi, så det var väl inte värre än så, men ändå! Jag frågade min bordsherre vad det var han trodde skulle bli bättre för att regeringen fallit. Han skrattade och tyckte inte jag förstod. Tyvärr gör jag det. Men det som stör mig på allvar, det som nästan får mig att vilja resa tillbaka till mitt kalla vackra sverige, är lögnerna. De stora lögnerna som politikerna här presenterar som sanningar, varje dag, överallt, varenda en. Jag tror inte att det folk för vilket man ljuger blundar för alltid. Och jag är ingen konspiratoriker, jag tror inte att alla politiker är dumma eller elaka eller lögnare. Men i italien ser det mörkt ut. Maffioso, ekonomisk brottslig, våldsbrottslingar. Gör en liten googlesökning och ta reda på ungefär hur många brottsdömda personer som sitter i det italienska parlamentet. Och fundera sedan på om tex. vår så duktiga föredetta justite och sedermera föredetta utrikesminister verkligen förtjänade att tvingas avgång. Eller om det faktiskt är ett sådant ubermoraliskt klimat som bör råda i politiken. 

Min väska är packad. Jag ska bara ta farväl. Inte mycket mer än ett dygn kvar. Adjö heter Addio på italienska. Det betyder till gud. Vi ses i Stockholm.

Huvudet snurrar, benen darrar. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan ett år. Några saker att göra annorlunda. Men jag har det jag har, och jag har en lägenhet och ett jobb som väntar på mig. Men jag kan inte låta bli att gråta.

Nu kan jag titulera mig Master i Europa-studier. Tjo.

Jag anser att jag briljerade vid diskussionen, jag har inte en enda pryl kvar i Siena, ett rum fullt i Milano och helt sanslöst förvirrad skalle. Jag ser den grå, kalla, mörka flygplatsen Skavsta framför mig och får en isboll i magen. Det är 28 grader varmt här. Jag lagar svamplasagne, sippar rödvin och låtsas att det är höst. För snart är det höst höst höst och regn och mörker och mörker 20 timmar om dygnet, gryning/skymning.

Alla har stående middagsinbjudningar från mig varje kväll. Vi äter ca 20.30 Från och med söndag är det bara att titta in.

ps. Jag skulle bli jätteglad om några särskilda personer bosatta på västkusten skulle bjuda över mig en helg. Bara så ni vet. Puss.

Ikväll är det födelsedagsmiddag för en gemensam vän. Jag är lite känslig med födelsedagar, sannolikt för att min egen inte firas sedan ungefär fem år tillbaka. Det är ingenting jag valt, utan det har bara blivit så, kanske för att jag alltid är bortrest. Ikväll är det sannolikt att vissa föredettingar, eller snarare en, den enda som räknas, kommer att vara närvarande. Eftersom jag ägnat hela dagen åt att irritera mig över detta faktum har jag nu två intensiva timmar på mig att vända denna ilska till positivitet innan jag måste konfronteras med henne. Hon är oerhört trevlig, men som alla normala människor vet som hjälper inte detta faktum ett dugg, det är MYCKET enklare om sådana bekantskaper är lite lite otrevliga. Eller MYCKET otrevliga. Födelsedagsbarnet älskar precis som jag liljor och tranbärsjuice, så det blir födelsedagspresenterna. Tranbärsjuice tänker ni nu, det är väl ingenting, men för oss som älskar denna dryck förmörkas livet i italien av det faktum att det finns typ en enda affär som säljer denna delikatess till ett pris som får mig att tänka på den svenska alkoholskatten. Kort sagt, en utmärkt gåva.

Mitt bagage är tillbaka, känns mer än underbart, jag känner frid över detta!

Vi har fått tillökning i form av en fisk som föddes i vårt akvarium i lördags, han heter Svante och är väldigt gullig. Sådant blir man lite glad av.

...men den har jag inte längre. Inga andra väskor heller. Eller skor. Eller kläder. Eller smycken. Mitt bagage blev stulet/förväxlat igår. Jag äger nästan ingenting. Fy fan vad livet jävlas med en ibland! Alla mina saker är borta. Jag har i två och en halv timma ringt till alla tänkbara platser man ringer till i denna typ av ärende i Milano, för att inte nämna allt jag gjorde igår. Jag har ett par jeans, en skjorta, ett par underkläder, ett par skor, rosa strumpor. Det är allt. Alla mina fina foton, alla mina saker, allt, allt, allt som jag haft under det senaste året!!!Borta! Eller på en lost and found på en flygplats någonstans i världen. Jag har inget hopp kvar och ska gå och shoppa för pengar som jag, trots allt, skulle velat spara till annat.

Nu gör jag det igen. Packar. Jag är lite trött efter typ 18 timmars dvd-tittande. Jag packar och funderar som vanligt på hur jag ska få plats med allt. Önskar att det är sista gången på länge som jag måste packa ihop bohaget. Och vem vet, mirakel kan ju ske, det kan ju hända att jag stannar där, dit jag ska åka imorgon. Men mycket krävs. Packningsblues!

Jag har överdoserat sex and the city och samtalar med min fendi-väska. Det är inte ett normalt beteende. Men ingen har ringt mig idag.

Sjöborrar!!!!!

Nu är semestern slut. Det är söndag, A brummade i morse iväg på den röda motorcykeln till Milano, jag är åter i Siena, och en powerpointpresentation som uppväger mina brister i uppsatsen skall tillverkas. Och det är inte allt. En lägenhet skall tömmas, en julstjärna som mirakulöst bara har växt växt växt skall få ett hem i form av ett kontor, väskan skall packas, biljetter skall bokas jag känne mig mattare än igår när vi reste på motorcykeln i tolv timmar (80 mil) i 40-gradig värme. Jag vill också bli salentino!

Vi har varit tre gudabenådade veckor i familjens hus i Lecce, som inte bara är ett fotbollslag utan även en otroligt vacker stad. Jag blev fullkomligt bländad av dess skönhet. Jag skrattade av ren och skär lycka när jag såg piazza duomo, enbart för att dess skönhet gjorde mig lycklig. Havet är fantastiskt. Maten är ännu bättre. Jag skulle gärna vilja berätta om varenda dag, om varje utflykt, varje plats, men sådant orkar jag inte. Istället tänker jag lägga upp bilder som visserligen inte gör någonting alls rättvisa, men det är ändå bästa sättet. Kanske kommer ni att förstå. Om ni känner till små taggiga djur som bor i vattnet på klipporna (ricci på italienska) så kan jag säga att de är något av det godaste som finns. Jag har ätit mycket mycket råa skaldjur så jag hoppas verkligen att mitt beslut att inte vaccinera mig mot gulsot inte kommer slå bakut. Men alla de råa var extremt likformiga, vilket talar för odling och minimal risk. Min kamera visade sig inte fungera så jag köpte en ny. Den otäcka utgiften gjorde mig lätt foto-besatt och därför har vi några hundra bilder att titta på när livet känns trist. Och jag vill säga att det är helt vansinnigt roligt att hoppa från väldigt höga klippor ner i havet.